tisdag 3 november 2009

plötsligt liksom hejdar sig tiden ett slag...


...och något alldeles oväntat sker. Det händer hela tiden det händer alla någon gång och det hände mig igår. Telefonen ringer och jag hör i andra änden av luren en röst som säger att en vän är död. Död? Man kan väl inte bara dö så där... försvinna utan att låta omgivningen bli beredd.

Jo, människor gör så. Dör utan att vi har hunnit med allt det där som vi kommer på när det är försent. Det där telefonsamtalet som inte blev ringt. Det där brevet som aldrig postades. Kramen som kom av sig. Ingen förväntar sig att människor ska försvinna mitt i livet. Ingen förväntar sig att män, kvinnor, barn, föräldrar, älskade ska försvinna för evigt innan livet levts färdigt.

En vän kom över och vi satt tillsammans i skenet av tända ljus och en värmande brasa för att försöka ta in vad vi just fått veta. Vi har våra minnen och plötsligt bubblar vi och skrattar gott åt något dråpligt som vi upplevt tillsammans med vår vän som inte finns kvar. Det är glada minnen och vi spelar musik som berör men känslorna kastar oss ner i mörkret igen och vi tystnar. Det är en process och vi vet att den kommer pågå länge. Vi har båda förlorat nära förut och vårat förnuft säger till oss att det hör till livet. Döden hör till livet. Men i sorgen är regerar inte förnuftet-det är känslorna som styr.

Det sista halvåret har varit mörkt för många i min närhet. Jag har varit delaktig i flera människors sorg efter att de har förlorat sina nära. Det har varit svårt och ofattbart men nånstans efter vägen börjar livet sakta ta övertaget igen och utåt sett ser det ut som vanligt igen. Men en sorg går inte över. En sorg finns med för alltid men den förändrar givetvis sin skepnad och kan emellanåt vara hanterbar för att så småningom kanske bli helt kontrollerbar.

När jag vaknar nästa gång vet jag inte vad dagen har att erbjuda. Jag vet bara att jag kan ringa det där samtalet och skicka det där brevet och krama om de som står mig nära. Jag kan lova mig själv att försöka vara närvarande här och nu och att skratta galet med mina vänner. Och jag kan fortsätta visa mina barn i ord och handling att jag älskar dem för de dem är-oavsett vad som händer. Då kan mitt huvud nå kudden om kvällarna i förvissningen om att det inte finns osagda saker eller oresta resor kvar den dagen jag dör och lämnar de som älskar mig.

Eller?



Ni är några som fattas oss...