Det är väl egentligen det som det hela går ut på!? Det där med att skaffa barn, att sätta nytt liv till världen. Nu har vi gått igenom alla faser tillsammans. Det har varit skratt, glädje, gråt, sorg, hat, lycka, omtanke, trötthet, panik, oro, ångest och massor, massor av kärlek. Det var dom där åren som gick. Dom där åren som kom efter livet som nyförlöst, för en sådäringa 22 år sen.
Nu sjunger vi om studentens lyckliga dar och städar ut det sista av barndomen. Kvar har vi tre vuxna människor som lite fundersamt kliar sig i sina huvuden och försöker ta ut sin riktning i livet. När denna vecka är över så är vi tre heltidsarbetande, vuxna människor i hushållet. Tre människor, tre liv, tre framtidar. Det är en så oerhört spännande resa det här! Den här resan som jag har upplevt utifrån så många olika vinklar och perspektiv.
Med attiraljer som kostym, klänningar, håruppsättningar, polerade skor och alldeles alldeles fantastiskt vackra unga vuxna ska ta sina första steg ut i livet. Det ska funka, det ska gå bra. Här sitter jag med långa listor och våndas. Tjälknöl, eller paj? Eller funkar det med båda?
Jag har fixat det här. Jag har rott allt i hamn. Jag har gjort allt jag kunnat. Jag har gjort det på mitt sätt. Jag har känt mig otillräcklig. Jag har gråtit, svurit, vakat, jagat och hatat. Men jag höll mitt löfte. Jag höll hela vägen.
Ingenstans, aldrig någonsin har jag haft ett alternativ om att släppa taget, om att ge upp. Jag gjorde det! Och efter alla år av dåliga samveten, blickar och överlägsna kommenterer har jag äntligen kommit till den punkt då jag kan klappa mig själv på axeln och säga: "Fifan, vad du gjorde mammajobbet bra, Thorun!"
Såklart har ni har varit några efter vägen som stöttat, kramat och stått ut. Förhoppningsvis vet ni vilka ni är och vad ni har betytt.
.
