söndag 27 maj 2012

att ta farväl

  ..och (kämpa med att) känna att man gjort rätt.


I veckan har ett ett tungt beslut blivit genomfört. Clifford, den stora, ulliga, fluffiga, dragiga, dryga, klumpiga men alldeles alldeles underbara hunden gått till de sälla jaktmarkerna. Efter ett par veterinärbesök i höstas konstaterades det att hans tid var utmätt.

Tumörer som inte var snälla, tumörer som växte, kliade och var i vägen och som skoningslöst skulle gett sig på inre organ till sist var orsaken till domen.



Vi skulle avvakta, kolla av, känna efter och helt enkelt invänta hans död. Hur vet man? Hundar säger inte till. Hundar visar styrka, trots svaghet.
Men i onsdags, den vackraste dagen hittills i år skulle det ske. Med vissheten om att ha makt över liv och död tvingades ett belut fram om att det var dags. Vi packade fikakorgen. I den fyllde vi köttbullar, biffbitar, fläskbitar och så kaffe, saft och kakor till människorna i flocken.

En underbar plats, inga människor, bara vi. Vi med våra våndor och vår sorg. Clifford och Alma, som ler och långhalm badade, busade, letade gobitar, rullade sig svarta, skakade av sig på oss, skällde, sprang, skuttade och hade en av livets bästa stunder tillsammans med sin flock. Vi drack kaffe och saft, åt våra kakor. Ingen kollade klockan, vi visste ju att den just i den stunden var vår fiende. Halv 6 skulle det ske, halv 6 skulle veterinären komma med sin väska. Väskan vars innehåll bestod av dödlig vätska.

(Tack Veterinär, Karin! Din närvaro och proffessionalism är oslagbar.)
I efterhand känns det som att det inte kunde ha blivit bättre. Han hade oss, sin flock hos sig. Och kanske det bästa av allt Clifford: du fick sista ordet mot Alma. Nu lämnar du många glada minnen, massor av hundhår och ett oerhört stort tomrum efter dig. Måtte du hitta många härliga pissfläckar att snosa på där du är.



.
.

Hejdå Kompis. Du kommer DEFINITIVT fattas oss!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Vad säger du?